Världens ledare har lovat att dessa mål ska vara uppfyllda till 2015 men det börjar bli bråttom nu:

1. Halvera fattigdom och hunger
2. Alla barn ska gå i skolan
3. Öka jämställdheten mellan kvinnor och män
4. Minska barnadödligheten med två tredjedelar
5. Minska mödradödlighetn med tre fjärdedelar
6. Stoppa spridningen av HIV/aids, malaria och andra sjukdomar
7. Säkra en miljömässigt hållbar utveckling
8. Öka samarbetet mellan världens länder kring bistånd, handel och skuldavskrivningar

Är imponerad av att jämställdhet prioriteras som tredje punkt på listan och vi hoppas att dessa mål kommer vara möjliga att nå.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.




 &

Idag var det nära att det brast för mig igen på gympalektionen. Gympaläraren ska ta upp en elev för att visa hur man gör en kullerbytta över en plint. Han frågar en av killarna om han vill visa men han vill inte. Han försöker övertala honom och drar till med "kom igen nu xxx, jag vill inte att någon liten sprattlig gymnastiktjej ska visa"
1. DISKRIMINERANDE MOT KVINNOR
När han märker att några av oss blir upprörda säger han "jag tar alltid upp de som inte är så bra för att visa så man inte ska känna någon press"
2.DISKRIMINERING MOT DE SOM HAR FÅTT VISA KLASSEN, SÄRSKILT KILLEN SOM HAN FÖRGÄVES FÖRSÖKTE FÅ ATT VARA EXEMPEL
Då sa jag till honom att xxx kanske också hade gått på gymnastik? Vad fan vet han om det liksom. Vad man är bra på handlar väl inte om vilket kön man har.
Han märker att vi sitter och är väldigt irriterade och försöker släta över med "märker att det blev lite fel FÖR VISSA här, vi stryker ett streck över det"
3. SKYLLER IFRÅN SIG PÅ OSS ATT HAN KLANTAT SIG

Använder bloggen för att ta ut min irration över hur vissa människor verkar till synes helt omdevetna om hur de framställer saker och ting. Som lärare har man väl för fan ett ansvar!

Något så enkelt som jämställdhet

Hur många gånger har vi inte fått höra ordet feminist slängas i väggen som ett skällsord? Hur många gånger har vi inte stått nere på torget för att proklamera våra mänskliga rättigheter när någon har gått förbi och ropat ”Jävla feminister!” åt oss? Varför ska feminism målas upp som någonting vidrigt och unket som ingen ens vill ta i tång med? Varför ska det vara fel att kräva någonting så enkelt som jämställdhet, en universell rättighet som vi kvinnor redan har garanterats i form av vackra ord från politiska ledare och i deklarationer, men som vi fortfarande systematiskt nekas till?

En av orsakerna till problemet ligger i våra fördomar. Om man skulle dra ner en sväng på stan och fråga några personer om vem som kännetecknas som feminist så skulle majoriteten svara: ”Snaggat hår, orakad, maskulin klädstil, tycker att män är djur”. Att folk har fått denna uppfattning kan ha flera olika orsaker. En teori är att vi kvinnor själva inte tagit tag i dessa orättvisor och motbevisat folkets fördomar. En annan är att partiet Feministiskt initiativ har gett en skev bild av vad feminism egentligen är. En tredje att media likaså endast har lyft fram den mest extrema formen av feminism i sina reportage och program, vilket har skapat fördomar och på så sätt har detta vänts emot oss.

Sanningen är den att den övervägande majoriteten av feministerna inte alls är lesbiska, orakade, mans-hatande extremister, (inte för att det skulle vara något dåligt dock!). Det enda vi feminister, både kvinnor och män, vill, är att kvinnors mänskliga rättigheter ska respekteras och att vi ska behandlas likvärdigt med män i samhället. Ett konkret exempel är kvinnornas lägre löner. Tyvärr har feminism, på grund av de fördomar som media, vi själva och övriga samhället har skapat, blivit ett skällsord, något som är galet och förvridet.

Som feminism vill jag, liksom de flesta feminister, poängtera en gång för alla att:

1. Vi tycker inte att kvinnor är bättre än män.

2. Vi anser att kvinnor och män är jämlika.

3. Vi tycker att kvinnor har rätt, som i nuläget särbehandlade individer, att kräva samma rättigheter som män.

Som feminister ska inte vi behöva ta emot skällsord och stå i stupstocken. Om de som är emot feminister för en gångs skull kunde försöka se på saken ur vårt perspektiv. Kritiken mot oss är stor – ”Varför kan ni kvinnor inte bara vara tacksamma och acceptera att det är så här samhällsordningen ser ut?”, ”Varför måste ni kvinnor bränna hundra tusen kronor i protest istället för att skänka pengarna till välgörenhet?” … Mitt svar är NEJ! Så länge vi kvinnor inte inkluderas som fullvärdiga medborgare i samhället så tänker vi fortsätta vår kamp. För det är just där brännpunkten ligger – om samhället slutade särbehandla oss på grund av det kön vi har mellan benen så skulle vi inte behöva stå ute på torgen och kämpa för våra mänskliga rättigheter som vi gång på gång nekas till, vi skulle inte behöva bränna hundra tusenkronorssedlar på bål, vi skulle inte behöva fira en futtig och meningslös ”internationella kvinnodagen” som egentligen bara finns till för att alla antifeminister ska känna sig så duktiga en dag om året.

För att vara kort har jag bara en sak att säga: Vi är inte kvinnor, vi är MÄNNISKOR. Det enda vi kräver är jämställdhet. Faktum är att detta borde inte ens vara något krävbart- jämställdhet är en självklarhet!

Av: Jennifer Kyllergård, gästbloggare