och - om folk väljer att publicera lättklädda bilder på sig själva.
och -om man trivs med sin kropp.

och -om man vill ha bekräftelse/uppmärksamhet.

Om det nu är så "..okej.. och?", var kommer då motivationen att skriva ett helt inlägg om ämnet och därmed ge all den bekräftelse och uppmärksamhet personen i fråga söker efter?

Vad är det för skillnad mellan  att att lägga upp en bild på sin kropp och att lägga upp en bild på sitt ansikte?

Vi tror att du också kan hålla med om att man i de flesta fall väljer att publicera bilder man själv är nöjd med och du skulle väl inte klaga om en person la upp en ansiktsbild han/hon gillade, eller?

& 

Kom nyligen in på den här bloggen: http://jagheterfel.blogg.se/2010/june/skam-i-kroppen-far-man-i-takt-med-att-man-mog.html?_tmp=90ce302c4e6c3e42804ac71021aa69ab59850226 och fastnade för inlägget nedan som handlar om hurvida det är okej att publicera lättklädda bilder på bloggar eller inte.

~

Kvinnan har sedan urminnes tider haft en plats i skuggan av mannen. Under historien har hennes sexualitet till största del betraktats som någonting orent och skamligt och hon har därför tvingats anpassa sig efter den ”överordnade” mannens behov och begär. Rätten till sin egen sexualitet har  därmed inte alltid varit någon självklarhet. Först så sent som år 1965 infördes en lag som skyddade kvinnor som blev våldtagna inom äktenskapet och innan dess har historien sett övervägande mörk ut gällande de sexuella könsrollerna.

På 1700-talet övergick våldtäkt från att betraktas som mannens ansvar till att ses som kvinnans, vilket man kan jämföra med antikens synsätt där kvinnan genom våldtäkt, trots att hon inte på något sätt kunnat påverka denna företeelse, gjorde sig skyldig till egendomsbrott mot antingen sin make eller fader.

Även senare, när våldtäkter började ses som ett brott under mannens ansvar, hade kvinnor svårigheter att bli anförtrodda vid anmälningstillfällen. Männens ord prioriterades vilket bidrog till att många skyldiga gärningsmän blev frisläppta. Ett exempel på detta faktum är en våldtäkt som år 1762 anmäldes av en 18-årig piga från Uppsala. Hon hade ute på en krog med en väninna stött på fyra drängar som uppmuntrat henne till att dricka alkohol och därefter, på sin hemväg, våldtagit henne. Pigan hade sju vittnen som talade för att de fyra männen våldtagit henne. Vittnena hade också förtydligat att gärningsmännen under akten brukat våld och även använt sig av jord och en näsduk för att täppa till pigans mun så att hon inte skulle kunna skrika på hjälp.  Skadorna efter händelsen, som hon för övrigt hade läkeintyg på, tvingade henne att stanna på sjukhus i tre veckors tid. Ändå frisläpptes de fyra drängarna då alla rättsliga nivåer var överens om att pigan självmant gått med på att dricka och sedan sagt till en av drängarna att hon tänkte ha sex med honom senare under kvällen. Förklaringen till domen var därmed att hennes levnadsbeteende ansetts som ett framkallande av männens sexuella lust.

Under den här epoken blev det alltmer vanligt att kvinnornas levnadssätt förknippades med mannens rätt att besitta hennes kropp. En kvinna som t.ex. var ute sent, drack alkohol osv. fick dåligt rykte och uppfyllde därför de dåvarande konservativa kriterierna vilka gav männen rätt att våldta henne eftersom hon ansågs uppföra sig på ett sätt som lockar mannen att genomföra sexuella handlingar. Trots att mannen nu hade ett ansvar för sin sexualitet visade samhällsstrukturen upp en bild av mannens sexualdrift som någonting naturligt som han själv inte hade någon kontroll över.Vissa auktoriteter menade till och med att det var riskfyllt att sätta höga straff för våldtäkter då mannen i sådana fall skulle ta ut sina behov på djur.

År 1734 gick utvecklingen framåt såpass mycket att en ny lag som förespråkade mannens ansvar för våldtäkter infördes. Om ett barn under tolv år eller en psykisk störd kvinna var inblandad i akten sågs den under alla omständigheter som våldtäkt då dessa två parter inte förväntades ha kapacitet nog att göra fysiskt motstånd.

I slutet av 1700-talet gick våldtäkter från att tidigare ha varit ett resultat av religiös synd till att bli ett socialt brott och anmälningsstatistiken började under den här tiden därmed  peka uppåt. Den följande utvecklingen har gått relativt långsamt framåt. Kvinnorörelser har under de kommande decennierna fått arbeta hårt för att förbättra de männskliga rättigheterna, inte endast inom rätten till kvinnors sexualitet utan även inom alla resterande områden.

Idag är Sverige ett av världens mest jämställda länder men trots detta, till synes positiva faktum, är kvinnor otrygga i samhället och undviker att vara ute sent för att slippa  sexuella övergrepp.

Jag anser att frågan om de männskliga rättigheterna inte bör diskuteras. Det är fullständigt självklart att en kvinna har rätt till sin egen kropp samt sexualitet och därför är denna långsiktiga kamp för att kvinnan ska accepteras sexuellt på alla samhällets nivåer mycket uppseendeväckande. Det förvånar mig att man inte från början sett jämställdheten som sjävklar utan till och med fått lägga ner tid, många århundraden av tid, för att förbättra rättigheterna för de diskriminerade könet. Jag tycker också att det är synd att Sverige av många människor betraktas som ett jämställt land, vilket har resulterat i att arbetet för lika rättigheter ur ett genusperspektiv därför på många håll har bromsats upp. Jag kan hålla med om att Sverige, i jämförelse med många andra länder har  kommit mycket långt i sin utveckling men jag tycker inte att ett land kan bli färdigt.

Det finns alltid problem som kan lösas och så länge våldtäkter över huvud taget förekommer har vi medborgare ett ansvar att arbeta för att motverka dessa, för att gå mot ett samhälle där alla typer av människor respekteras och behandlas likvärdigt.

Kvinnan har sedan urminnes tider haft en plats i skuggan av mannen. Under historien har hennes sexualitet till största del betraktats som någonting orent och skamligt och hon har därför tvingats anpassa sig efter den ”överordnade” mannens behov och begär. Rätten till sin egen sexualitet har  därmed inte alltid varit någon självklarhet. Först så sent som år 1965 infördes en lag som skyddade kvinnor som blev våldtagna inom äktenskapet och innan dess har historien sett övervägande mörk ut gällande de sexuella könsrollerna.

På 1700-talet övergick våldtäkt från att betraktas som mannens ansvar till att ses som kvinnans, vilket man kan jämföra med antikens synsätt där kvinnan genom våldtäkt, trots att hon inte på något sätt kunnat påverka denna företeelse, gjorde sig skyldig till egendomsbrott mot antingen sin make eller fader.

Även senare, när våldtäkter började ses som ett brott under mannens ansvar, hade kvinnor svårigheter att bli anförtrodda vid anmälningstillfällen. Männens ord prioriterades vilket bidrog till att många skyldiga gärningsmän blev frisläppta. Ett exempel på detta faktum är en våldtäkt som år 1762 anmäldes av en 18-årig piga från Uppsala. Hon hade ute på en krog med en väninna stött på fyra drängar som uppmuntrat henne till att dricka alkohol och därefter, på sin hemväg, våldtagit henne. Pigan hade sju vittnen som talade för att de fyra männen våldtagit henne. Vittnena hade också förtydligat att gärningsmännen under akten brukat våld och även använt sig av jord och en näsduk för att täppa till pigans mun så att hon inte skulle kunna skrika på hjälp.  Skadorna efter händelsen, som hon för övrigt hade läkeintyg på, tvingade henne att stanna på sjukhus i tre veckors tid. Ändå frisläpptes de fyra drängarna då alla rättsliga nivåer var överens om att pigan självmant gått med på att dricka och sedan sagt till en av drängarna att hon tänkte ha sex med honom senare under kvällen. Förklaringen till domen var därmed att hennes levnadsbeteende ansetts som ett framkallande av männens sexuella lust.

Under den här epoken blev det alltmer vanligt att kvinnornas levnadssätt förknippades med mannens rätt att besitta hennes kropp. En kvinna som t.ex. var ute sent, drack alkohol osv. fick dåligt rykte och uppfyllde därför de dåvarande konservativa kriterierna vilka gav männen rätt att våldta henne eftersom hon ansågs uppföra sig på ett sätt som lockar mannen att genomföra sexuella handlingar. Trots att mannen nu hade ett ansvar för sin sexualitet visade samhällsstrukturen upp en bild av mannens sexualdrift som någonting naturligt som han själv inte hade någon kontroll över.Vissa auktoriteter menade till och med att det var riskfyllt att sätta höga straff för våldtäkter då mannen i sådana fall skulle ta ut sina behov på djur.

År 1734 gick utvecklingen framåt såpass mycket att en ny lag som förespråkade mannens ansvar för våldtäkter infördes. Om ett barn under tolv år eller en psykisk störd kvinna var inblandad i akten sågs den under alla omständigheter som våldtäkt då dessa två parter inte förväntades ha kapacitet nog att göra fysiskt motstånd.

I slutet av 1700-talet gick våldtäkter från att tidigare ha varit ett resultat av religiös synd till att bli ett socialt brott och anmälningsstatistiken började under den här tiden därmed  peka uppåt. Den följande utvecklingen har gått relativt långsamt framåt. Kvinnorörelser har under de kommande decennierna fått arbeta hårt för att förbättra de männskliga rättigheterna, inte endast inom rätten till kvinnors sexualitet utan även inom alla resterande områden.

Idag är Sverige ett av världens mest jämställda länder men trots detta, till synes positiva faktum, är kvinnor otrygga i samhället och undviker att vara ute sent för att slippa  sexuella övergrepp.

Jag anser att frågan om de männskliga rättigheterna inte bör diskuteras. Det är fullständigt självklart att en kvinna har rätt till sin egen kropp samt sexualitet och därför är denna långsiktiga kamp för att kvinnan ska accepteras sexuellt på alla samhällets nivåer mycket uppseendeväckande. Det förvånar mig att man inte från början sett jämställdheten som sjävklar utan till och med fått lägga ner tid, många århundraden av tid, för att förbättra rättigheterna för de diskriminerade könet. Jag tycker också att det är synd att Sverige av många människor betraktas som ett jämställt land, vilket har resulterat i att arbetet för lika rättigheter ur ett genusperspektiv därför på många håll har bromsats upp. Jag kan hålla med om att Sverige, i jämförelse med många andra länder har  kommit mycket långt i sin utveckling men jag tycker inte att ett land kan bli färdigt.

Det finns alltid problem som kan lösas och så länge våldtäkter över huvud taget förekommer har vi medborgare ett ansvar att arbeta för att motverka dessa, för att gå mot ett samhälle där alla typer av människor respekteras och behandlas likvärdigt.

---

Nå kära läsare. Vad har ni att säga om detta?

---

För det första vill vi förtydliga att vi inte bara är på en resa utan bor och pluggar i Kenya och möter varje dag verkligheten hos de människor som lever här. Två km från vår skola ligger ett av världens största slumområden, dit vi åker regelbundet för att skaffa oss erfarenhet om levnadsförhållandena hos människorna som lever där samt försöka hitta lösningar på problem för att göra skillnad. Vi vill inte påstå att alla typer av bistånd är dåligt för det kan vi inte stå för. Däremot tycker vi att man ska ställa sig kritisk till vissa sorters bistånd och ta upp debatten för vad som verkligen är rätta vägen att gå för att ge ett land en positiv utveckling och vad man bör undvika för att motverka en negativ spiral.
Under tiden vi har studerat u-landskunskap har vi börjat se på bistånd ur andra persektiv än vad vi gjort tidigare. Vi tror att det är lätt att bara se fasaden av biståndsorganisationernas arbete: Genom att t.ex. skänka pengar, kläder osv (dvs. materiellt bistånd) till ett fadderbarn så hjälper man bara en enskild individ och bidrar därför till orättvisa gentemot de andra barnen i samma by som kanske inte har någon fadder. Då är det bättre att istället hjälpa en hel by. Materiellt bistånd i allmänhet tror vi också enbart bromsar upp ett lands utveckling. Ta Toimarket som exempel - en stor secondhandmarknad som ligger ett par, tre kilometer från där vi bor.
Vart tror ni egentligen att alla kläder som säljs på toimarket kommer ifrån? Alla de kläder med västerländsk design och h&m eller topshop-lappar fastbroderade i tyget.. Jo de kommer från Sverige och övriga Europa! Dessa är skickade från alla er som samlar ihop era gamla, urväxta kläder och skickar iväg till Afrika i hopp om att hjälpa nån stackars fattig unge som går runt i trasor. Men, vart är det i själva verket dessa kläder hamnar? Jo, hos oss svinrika europeer som bor här nere och handlar secondhand för att de kan få mer än tio gånger så mycket för samma pengar som de egentligen hade kunnat köpa nya, dyra märkeskläder för. Där har ni problemet, och det gäller då inte bara att de fattiga afrikanska barnen inte får de kläder ni skickar, utan även att den här branchen tar död på u-ländernas bomullsindusri, vilket i sin tur bidrar till att länderna inte får någon chans att stå på egna ben genom att tillverka egna kläder. Arbetstillfällena minskar också när biståndet konkurrerar ut efterfrågan på arbetare och allt detta gör att länder som Kenya inte har någon möjlighet till att sköta sin egen prduktion. De få kvinnor som är rekryterade inom arbetsmarknaden behöver lida på grund av oss dumma Europeér! Vi är därför emot materiellt bistån och anser att sådant bara fungerar som "plåster på såren" och för att vi i västvärlden ska få känna oss som hjältar. I själva verket blir det motsatt effekt. Vad som enligt oss ger verklig utveckling är det så kallade utvecklingsbiståndet, utbildningsarbeten och projekt som verkar för demokrati och för att förbättra de mäniskliga rättigheterna. Istället för att rota i småsakerna bör man hjälpa ett samhälle att hjälpa sig självt och på så sätt få det att gå mot en positiv utveckling!

---

~"Ge den fattige mannen en fisk, och han blir mätt för dagen. Lär den fattige mannen att fiska, och han blir mätt för livet."~

&